Begravningen gjord

Igår så var svärmors begravning. Det är alltid jobbigt med begravningar, speciellt när man har känt personen i så många år. Men det var jättefint med alla blommor, psalmer som svärfar hade valt utefter vad svärmor gillade. Kistan var underbar med liljekonvaljer längs med sidorna, vitbetsad och enkel men respektfull. Det var många som kom och hedrade den sista resan, med både blommor och att vara närvarande. Självklart så glömmer man ju näsdukar, tårarna rinner, näsan rinner, bredvid mig satt Hasses ena kusin som delade med sig av sina näsdukar, tack Sara. När man sitter där och är som mest ledsen så känner man en liten hand, Adams, som tar min och trycker den lite hårt, precis som att "det ordnar sig mamma". Har en otroligt emotionell son som visar sina känslor och inte håller dom inom sig, vilket jag är riktigt glad och tacksam för. Att ta avsked framme vid kistan är alltid jobbigt, att ta ett sista hejdå. Att få lägga den sista blomman, att få hedra en människa en sista gång. Ja det är riktigt jobbigt. Efteråt så samlades nästan allihopa nere i Missionskyrkan där det var uppdukat riktigt fint på borden. Landgång fick vi, alla som hade specialbeställningar fick sina, det var inga bekymmer vilket är härligt, särskilt när det funkar. En del tal och lite sång var det under de timmarna som vi var samlade. Barnen höll sig mest nere i källaren i gympasalen vilket de var helt nöjda med. Skönt, för det finns nog inget jobbigare för ett barn att sitta och lyssna på när vi vuxna pratar om och om igen. Det måste man ju som vuxen ta hänsyn till. Har fortfarande svårt ändå att ta till mig att hon inte finns hos oss längre. Det kommer ju säkerligen att ta ett bra tag ändå innan man fattar det.

En dag i taget

Vila i frid Gerd