Misshandel

Ett riktigt tungt ämne som mina tankar går till emellanåt.

Är ju uppvuxen i ett misshandlarhem, där det var min sk mamma

som misshandlade min pappa mest men även

mig och min syster.

Många tankar och funderingar leder varje gång till en sak

VARFÖR???

Denna frågan kommer jag aldrig få ett svar på tyvärr, men det

skulle vara intressant att höra vad hon

hade för anledning rakt av att slå.

Varenda dag så fick man läsa av henne vilket humör hon

var på den dagen. Var det läge att ta hem kompisar,

nähä inte denna dagen heller,

imorgon kanske.

Råkade man säga emot henne nån gång så kunde man ge sig på

att man fick sig en örfil som hette duga.

Men misshandeln emot mig var ändå inte

värst. Den värsta biten fick pappa ta.

Om och om och om igen

dag ut och dag in

år ut och år in...

Varför gick han inte för, varför slog han inte tillbaka tänker säkert en del också.

Har även jag ställt mig den frågan många gånger.

Vet om en gång då han hade fått tag i en lägenhet och allt

varpå han berättade det vilket ledde till ännu mer

slag samt hotelser att då skulle han aldrig

mer få träffa oss barn.

Så lågt.

Han stannade.

Och tog emot.

Visst gav han igen nån gång då och då, men det blev ju bara värre de gånger

och hon slog honom sönder och samman.

Han har alltid haft märken, blåmärken, ärr, skorpor, torkat blod i ansiktet

och på armarna.

Att bara stå bredvid och se på allt som har skett har gett mig dåligt

samvete, men vad skulle jag göra?? Sa man emot henne så

åkte man ju på stryk själv.

Så otroligt många gånger man har legat i sin säng med kudden

tryckt över sina öron för att få bort de värsta ljuden.
Men visst sitter ljuden kvar, där bak i huvudet.

Ljudet av när han blev

nerputtad för trappan,

hans skrik

ljudet när han blev inslagen i

väggar

garderober

ja allt.

Mitt första barndomsminne är när jag ligger i min säng och gråter, utanför

min dörr så slår hon min pappa. Min syster sitter hos mig och

tröstar mig.

Många pratar om glada och ljusa barndomsminnen?!?!

Var finns mina??

Jo de minnen jag har som är ljusa är de somrar som vi var nere

hos gammelfarfar i Höganäs. En underbar fristad.

Där försigkom det ingen misshandel, ja

inte som jag kommer ihåg.

Bada, leka och bara vara barn.

Precis som det ska vara.

4 veckor varje sommar tills jag var 7 år.

Men resten av året, 48 veckor. Ingen som frågade något,

var det ingen som såg

som misstänkte

som undrade.

Nä inte så vitt jag vet.

Min andra fristad var mina vänners hem. Om de bara visste hur mycket det

betydde för mig att få vara hemma hos någon annan och leka.

Detta visste jag ju inte då, men idag kan jag nog misstänka

att jag njöt i massor av lugnet.

Vet ett par stycken av mina vänners familjer som jag var

riktigt avundsjuk på.

Lugnet

Inga hårda ord

Inga slag

En massa kärlek

Visst är det ju så, att det kanske inte var så när jag inte var där, det

vet jag ju inte, men jag njöt i alla fall.

Ett bra tag trodde jag att jag var adopterad, att jag hade kommit

till fel familj. Jag tillhörde grannen egentligen.

Kunde jag också ligga och drömma om emellanåt.

Pappas fristad var att få gå till jobbet varje dag. Där kunde han komma

ifrån slagen, orden och bara vara sig själv.

Men var det ingen som undrade där??

Som ifrågasatte alla hans blåmärken??

Kanske var det någon, någon som brydde sig, men berättade

pappa någonsin för någon?? Tror inte det,

tror att han var för stolt för att berätta att han blir slagen av sin fru.

Kan tänka mig att det är väldigt pinsamt att medge det

till omgivningen.

En man som blir slagen av en kvinna

gentemot

en kvinna som blir slagen av en man

Det är ju en stor skillnad här emellan när man kollar på hur samhället

ser på det hela. Det är fel oavsett vilket kön som slår,

det har ju inte med det att göra egentligen utan VARFÖR en människa

anser sig ha rätt att slå och kränka en annan människa.

Men visst finns det bra mycket mer hjälp att

få fatt i när det är en kvinna som blir slagen, vilket för

mig är helt obegripligt egentligen.

Men detta är inget som jag kan ändra på ensam utan

det måste ske en förändring ute i samhället.

Idag lever pappa i en annan stad, nja kanske samhälle kanske man skulle

kalla det istället för stad. Men han lever och mår kanonbra

vilket för mig betyder otroligt mycket.

Vad den andre människan gör idag har jag ingen om och vill inte

vet heller. Jag bröt med henne för snart 4 år sedan och

det var det bästa jag kunde göra för mig

och min lilla familj.

Att kunna leva i ett/en harmoniskt förhållande/familj

är tyvärr inte alla förunnade.

Men om du misstänker att misshandel försigkommer

TVEKA INTE!!!!!

Det kan räcka med en utsträckt hand, någon som verkligen lyssnar.

http://www.youtube.com/watch?v=Red7UiF0NoU