Ja, hmm, en överskrift..

Gubbens telefon ringde innan när vi var på stan tillsammans. Det var svärfar. Svärmor är sämre och läkaren som hade ringt trodde inte att hon skulle klara dagen. Hämtade barnen, de ville följa med, och åkte direkt in till henne. Både svärfar och Hasses bröder kom en stund senare. Ja vad ska man säga. Har suttit palliativt ett ex antal gånger innan så man vet ju hur det kan fungera, men när det kommer så nära inpå en så är det långt ifrån samma sak.

Satt och pratade lugnt med svärmor, det verkade som om hon reagerade lite emellanåt med att "öppna" ögonen lite, men de är tomma.

Hon får ju morfin med täta mellanrum just för att hon inte ska ha ont. Det kan inte finnas värre än att ligga och ha ont men inte kunna förmedla det till någon. Vilket i sin tur kan bygga upp en sån ångest utan dess like tyvärr. Men nu har hon inte det tack och lov.



Efter 2 timmar så undrade barnen om vi inte kunde åka hem så jag och barnen åkte hem, Hasse stannade kvar.

Det är ju bara att konstatera att vi har 2 underbara barn. Inget tjafs, de kände att de ville "säga" hej då till farmor, de tar det lugnt och respekterar situationen.

Hasse skickade ett antal sms under kvällen här nu och 21,30 så somnade svärmor in, mycket stilla och lugnt när de hade suttit och pratat om midsommar och lite sånt. Kändes skönt för hennes skull att hon slipper lida mer nu och att hon har det mycket bättre där hon är idag.
Det var 2 mycket ledsna barn här hemma som jag satt med och låg bredvid när de somnade efter att vi hade pratat mycket om det hela. De saknar sin farmor, helt klart.

Vila i frid Gerd.